Tittade på hennes program förut. När det nästan var slut vände Robban sig till mig och sa "men älskling, du har en ätstörning".
Jo, visst att vi var lika, hon som var med i programmet och jag. Men jag säger som hon sa "jag tror inte att jag har en ätstörning."
Idag hann jag inte äta någon frukost och mitt ärende på stan vart inte som tänkt. Så jag åt inte förrens vid 17.30. Hade varken ätit eller druckit ett smack innan.
Förr vet jag att jag kunde "testa" hur många dagar jag kunde vara uta mat. Åt kanske någon macka för tt klara av jobbet. Brukade komma upp i fyra dagar och sen inse, varför inte äta när magen skriker efter mat. Efter ett tag vande man sig ju...
Kommer ihåg när man skulle till skolsyster och göra det där obligatoriska mäta och väga o sånt. Jag gick i åttan, och vägde 58 kg. Jag tyckte jag vägde på tok för mycket, för de tjejer jag umgicks med då vägde 54, 55 kg. Och va typ nån cm längre än mig. Det var väl då jag började med alla konstigheter. Jag sa till mig själv att jag skulle väga som max 55 kg, snabbt efter det blev det max 52kg sen 50. Så har det håll på.
Nu är jag inte likadan, men jag kan känna att maten fan styr livet ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar